Torsdagen = värsta dagen i veckodagarnas historia!
Hej...Hallå! Jag vet att ni längtat efter ett livstecken från mig här på bloggen och faktum är att det jag nu kommer att skriva är totalt ointressant. Så valen är följande: sluta läs eller läs vidare.
Idag har det varit som en vanlig torsdag. Alltså veckans längsta dag ever. Den är fruktansvärd. Hemsk. Plågsam. Det är en sån där dag som får en att fundera på självmord. Är livet värt att leva om man tvunget måste genomlida dessa torsdagar? En dag som man vill förtränga. Vägra erkänna att den existerat. En dag då man känner att livet är hårt. Borde jag börja hos psykolog? Finns det värre saker som kan ske? Är detta slutet av mitt liv? Kommer jag att överleva? I så fall hur?
Som ni förstår så har jag haft naturkunskap och svenska i följd av gemensam tid ( hela skolan samlas för att lyssna på någonting som jag aldrig uppfattar då det enda jag tänker på är smärtan i min stjärt som jag får av stolarna som är av det hårdaste trä ).
Men nu.. Äntligen är jag på väg hem. Jag ska fira, gråta av lycka för att sedan påminnas av att det återstår fler torsdagar innan skolan äntligen är över.
Tack för mig.
På återseende.
