fridamarieandersson

Jag har inte haft ro eller ork att skriva av mig här i bloggen på ett tag eftersom att jag känt att jag verkligen vill skriva ett litet inlägg om min älskade katt Smookey.

 

Jag har inte orkat tänka på att han aldrig mer kommer att öppna mitt fönster eller stå och skrika utanför dörren. Han finns ju inte mer och enda sättet jag kommer att kunna se denna underbara varelse är på foto. Kanske och för hoppningsvis får jag träffa honom i ett senare liv. Jag vill verkligen tro det.

Trots att det snart gått 2 månader sedan han lämnade jordalivet så tänker jag fortfarande på honom varje dag. Det blir liksom en klump i halsen, skit jobbigt  är det. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. '

Jag trodde inte att man kunde sakna ett djur så mycket som jag saknar honom. Jag har funderat över varför det inte känns lika jobbigt att tänka på mina andra djur som har försvunnit och kommit fram till att det antagligen är så att jag aldrig sett dem döda. Mina tidigare katter har jag aldrig sett döda och jag inbillar väl mig själv att de lever lyckligt hos en annan familj. Jag vill verkligen tro det. Men med Smookey så vet jag att han inte gör det. Jag såg honom död, jag vet att han led innan en jägare kom och sköt honom. Usch, det är jobbigt som fan att skriva dessa orden men jag måste, jag måste rensa mina tankar. Någon sa till mig att när djur blir påkörda men fortfarande lever så stänger kroppen av och de känner ingenting. Jag hoppas verkligen att det var så för Smookey och jag ska försöka tänka på det som det enda alternativet. Det gör så ont att tänka på något annat.. 

Jag undrar om det gör lika ont att förlora en "mänsklig-vän"? Antagligen gör det ondare.. Hur det än är så vill jag aldrig uppleva detta igen. Jag vet att jag kommer att göra det och det skrämmer mig. 

Min underbara Smookey. Fan i helvete vad jag saknar honom, så jävulens mycket och jag är så jävla arg på mig själv att jag inte tvingade honom att vara inne den där natten. Fan fan fan.... 

 

Jag hoppas verkligen att han har det bra där uppe bland molnen och att jag kommer att få krama om honom igen. Hoppas, hoppas, hoppas.