fridamarieandersson

Så.. Vart var jag? Jo, på gymmet.. Efter en fruktansvärt lång "breakup" så tvingade jag mig faktiskt till gymmet på andra sidan gatan. Jag och Emma kommer in genom dörrarna och hör hur det dånar death metal.

 

Givetvis får man lyssna på vad man vill men jag kände att gymmet inte är den "rätta" platsen att spela detta val av musik. Dessutom spelades det så högt att jag och Emma inte ens hörde vad vi sa till varandra ens när vi skrek.

Vilka är det då som väljer att spela denna orytmiska musik på ett gym?

 

Svaret är tre små moppe-pojkar som inte ens fått hår på benen. Först kände jag ett hat mot dem, att de spelade denna musik när jag ville lyssna på Shakira. Men efter ett tag så försvann denna hatiska känsla, dessa pojkar gjorde verkligen allt för att få muskler. De kämpade in i det sista och av musiken att dömma så tror jag bara att de va förvirrade,det kanske till och med var ett rop på hjälp. Typ, hjälp oss att finna en väg till bra musik.

Men jag gjorde inte det, med min icke hatiska känsla så slet jag på den där jävla crosstrainen tills svetten lackade och mitt ansikte inte längre gick att skilja från en tomat. Jag tänkte att: bara jag klarar en liten stund på crossen (trotts musiken) så kanske de går snart och jag kan lyssna på min musik. Jag gjorde allt för att stå ut och jag stod ut i 35 minuter. Sen kände jag att det här går inte längre, jag drar. Emma kände likadant och när vi kommit ut och helt tappat motivationen för att fortsätta... Ja men då går moppe-ligan också. And I'm like, Heeey, whatafuck!

 

Hursomhelst så kändes det rätt gött på gymmet trotts all trauma, hade verkligen inte någon lust idag när jag vaknade (så sent som vid 11-tiden) så jag är mer än nöjd med min visit på gymmet för idag.

 

Resten av dagen ska jag greja lite här hemma, tvätta lite och bara ta det lungt. Kanske rocka lite med min rockring. Fan vad jag älskar den jäkla rockringen egentligen (trotts att den ger mig blåmärken som är större än Gottland).

 

 

Vi hörs, tja!